Jag är en tonåring som lever i en tid av krig, korruption, diskriminering, rasism och sexism. Men ingen verkar arg över det. Folk beter sig som om små steg mot jämställdhet redan har löst allt – men det räcker helt enkelt inte.
Det är mars 2015, och jag har lyckats: Jag har löst ojämlikheten. När jag står i källaren på Modern Art Oxford under den regionala omgången av talartävlingen Articulation, tror jag ärligt att jag just har introducerat ett rum fullt av föräldrar och lärare för feminism. Jag känner mig ganska nöjd med mig själv.
Articulation är en tävling för elever mellan 16 och 19 år som har avslutat sina GCSE-examen. Varje talare får 10 minuter att tala om ett konstverk de valt. Min rektor för sixth form berättade om tävlingen bara veckor innan, under ett av våra samtal på hans kontor. Jag var en smart men pratsam elev, lättdistraherad. Jag kände saker djupt och hamnade ofta i ett tillstånd av överväldigande och tårar.
Jag hade också en allt-eller-inget-attityd till skolan: antingen vara bäst, eller inte försöka alls. På hans kontor pratade vi om hur jag hoppat av historie-AS-kursen bara veckor in eftersom jag inte trodde jag kunde få ett A. "Allt behöver inte vara döden eller äran, Verity", sa han till mig.
Tillsammans med min tålmodiga konstlärare tyckte han att Articulation var precis vad jag behövde – jag älskade konst-AS och var väldigt åsiktsfull som medlem i skolans debattklubb. Han föreslog att jag skulle förbereda något till en förkvalificeringsomgång i skolan. Såvitt jag minns sökte ingen annan ens.
Jag valde att tala om Damien Hirsts medicinskåp, som jag sett på hans retrospektiv på Tate Modern 2012 (affischen sitter fortfarande på väggen bakom mitt skrivbord). Jag såg första gången Hirsts verk som barn på besök i Ilfracombe, där min mormor växte upp. Hirst hade en restaurang där som hette the Quay, fylld med fiskar i formalin och tapeter täckta av piller. Jag älskade att hans verk var roliga och rebelliska, och att han kunde kalla vad som helst för "konst". Jag älskade att min mormor hatade det. Men kanske framför allt älskade jag att eftersom medicinskåpen var döpta efter Sex Pistols-låtar från deras album 1977, fick jag säga "Sex" flera gånger under mitt tal. Jag trodde verkligen att jag var den mest radikala unga tänkaren i min generation.
Vid den regionala omgången fanns det nio andra talare. De hade alla bättre historiska referenser, gjorde färre generaliserande uttalanden och sa "skitsnack" mindre än jag. Jag kom på tredje plats. Som tonåring som knöt större delen av mitt självvärde till prestationer skulle det normalt ha krossat mig. Men i det ögonblicket kändes det som nog att folk verkade tycka om mitt tal och skrattade när jag ville att de skulle.
När Articulation bjöd in mig att tala igen – den här gången vid en konferens på British Museum – hade jag redan sökt till konsthistoria på Oxford. Före tävlingen trodde jag att jag skulle söka engelska eller tyska, definitivt inte Oxbridge, där jag visste att jag aldrig skulle vara "bäst". Men tävlingen gav mig mod och fick mig att tro att mina åsikter var värda att dela, även när jag inte kände till all jargon. Jag behövde inte vara bäst – jag behövde bara dela mitt perspektiv.
Att tala om konst – och få folk att skratta medan jag gjorde det – blev snabbt min ledande passion. Min Articulation-resa kom helt runt i våras när jag bjöds tillbaka som den första utexaminerade domaren i en av deras omgångar.
Tävlingen gav mig självförtroende som sträckte sig längre än att välja en examen: inte att jag kunde uppnå stora saker, utan att jag inte behövde det. Jag behövde inte längre jaga perfektion – jag behövde bara lita på min egen röst. Jag brukade vara orolig och lätt överväldigad – passionerad men snabb till frustration. Med tiden växte jag till en person som trodde på mina egna förmågor. Jag insåg att jag inte behövde vara perfekt. För första gången betydde det mer för mig att vara äkta än att vara felfri.
Jag kommer alltid att vara tacksam mot min rektor för sixth form, som tog sig tid att förstå mig när jag var en envis och känslosam tonåring, istället för att bara avfärda mig (och ärligt talat, när jag ser tillbaka, skulle jag inte ha klandrat honom om han hade gjort det). Jag lärde mig att allt inte behövde vara allt eller inget – ibland är det värt att försöka, även om du inte är garanterad att lyckas.
Konstens historia i en mening av Verity Babbs publiceras av Bloomsbury, pris £14.99. För att stödja Guardian och Observer kan du beställa ditt exemplar på guardianbookshop.com. Leveranskostnader kan tillkomma.
Vanliga frågor
Självklart. Här är en lista med vanliga frågor om ämnet: Ett ögonblick som förändrade mig: Jag var en storbent tonåring som levde för att vinna. Sedan förlorade jag en tävling och upptäckte vem jag verkligen är.
Allmänt & Nybörjarfrågor
F: Vad är huvudidén med den här berättelsen?
S: Den handlar om hur ett stort misslyckande eller förlust kan vara en vändpunkt som lär dig mer om ditt sanna jag än konstant vinnande någonsin kunde.
F: Varför är det så stor sak att förlora en tävling?
S: För någon vars hela identitet är byggd på att vinna känns en förlust inte bara som ett nederlag, utan som ett personligt misslyckande som krossar deras självbild och tvingar fram en omvärdering.
F: Vad upptäckte personen om sig själv efter förlusten?
S: De upptäckte troligtvis att deras självvärde inte är knutet till att vinna. De kan ha funnit ödmjukhet, empati, resilience eller en passion för själva aktiviteten, inte bara trofén.
F: Är den här berättelsen bara om sport?
S: Nej, inte alls. Även om den använder en tävling som exempel, tillämpas temat på alla livsområden: akademiskt, konst, affärer eller personliga mål där man möter ett stort bakslag.
Djupare & Avancerade Frågor
F: Hur kan en enda förlust ändra en persons hela personlighet?
S: Ett seismiskt misslyckande fungerar som en återställningsknapp. Det utmanar kärnövertygelser. För att hantera det måste en person bygga upp sin identitet på en mer stabil, autentisk grund, vilket ofta leder till djup personlig utveckling.
F: Vad är skillnaden mellan att vara självsäker och att vara storbent?
S: Självförtroende är tyst självsäkerhet. Att vara storbent är ofta en uppvisning av självförtroende för att dölja osäkerhet, använda bravader och nedsättande kommentarer för att skrämma andra och stödja sig själv.
F: Kunde inte den här upplevelsen bara göra någon bitter istället för bättre?
S: Absolut. Resultatet beror på personens reflektion. Någon som skyller på andra kommer att bli bitter. Någon som ser inåt och lär sig av erfarenheten kan växa och bli bättre.
F: Hur bygger förlust mer karaktär än vinst?
S: Vinst förstärker vad du redan vet. Förlust tvingar dig att konfrontera svagheter, utveckla resilience, praktisera ödmjukhet och innovera – alla nyckelkomponenter i en stark karaktär.
Praktiska Tips & Tillämpning
